När man hör ”jordbruk” tänker de allra flesta i första hand på vidöppna fält, och sannolikt inte på de tusentals holmar och öar som utgör Stockholms skärgård. Men faktum är att det finns en lång tradition av jordbruk i skärgården som sträcker sig tillbaka så långt som till bronsåldern, då öarna först koloniserades. Jordbruket bestod framförallt av djurhållning i olika former, men man odlade också spannmål för självförsörjning. Man förlade åkermarken till dalgångarna på hemön, det vill säga den ö där man hade sitt brukningscentrum. Det berodde på att man var tvungen att arbeta ofta och mycket på åkrarna, vilket hade inneburit långa och många transportsträckor om åkern legat på en intilliggande ö.
En förutsättning som har förändrats för jordbruket i skärgården idag är att antalet besökare till öarna har ökat markant. Det betyder att det är viktigare än förut att hålla sitt boskap inhägnat, gärna med ett ordentligt elstängsel så att man kan vara säker på att inga betesdjur kommer ut och att inga obehöriga kommer in i hagen. För många är djurhållningen och jordbruket i skärgården helt enkelt ett sätt att upprätthålla en tradition, då jordbruk i skärgården inte längre lönar sig – på grund av de begränsningar i yta som öarna innebär kan jordbruket inte effektiviseras med stora maskiner på samma sätt som på fastlandet, och transportsträckorna med båt gör att djurhållning blir en dyr affär, ibland till och med en förlustaffär. Bönderna i skärgården ägnar sig därför även åt andra verksamheter för att komplettera sin inkomst, till exempel fiske, jakt och lotsning. Trots att det kostar dem pengar vill de dock inte avsluta djurhållningen och jordbruket – dels på grund av ovilja att bryta en flera hundra år gammal tradition, dels på grund av att det helt enkelt ger dem livskvalitet.